Bilder

Uppdaterar med lite bilder från min vardag.

Mitt medicinskåp, det inne håller det mesta jag behöver.









Hjälpmedel, en viktig del i min vardag.

Jag, Thomas.

Samhället

Vet inte var jag ska börja här men efter rehab för min tidigare skada i axel och arm så började mina återkommande sjukhusbesök. Jag åkte väl in 4 ggr på en månad utan att bli bättre. Samhället blev hårdare och hårdare med en annan attityd gentemot mig. Man kan fråga sig varför jag ligger här som en 3’e klassens medborgare i dag. Någon bör vakna till liv och se på vårt samhälle, ska vi ha välfärdssamhälle eller skitfärdssamhället. Nu går det bara utför för vårt välfärdssamhälle.

Man behöver verkligen nära och kära ”friska” vänner som orkar med det man själv inte orkar. När du blivit sjuk så måste du ha en nära vän eller anhörig som verkligen ställer upp för dig i vått och torrt. Som inte heller backar för myndigheter som står på sig. Man måste nästan vara frisk idag för att orka vara sjuk.

Lördagen den 21/1-2012 har jag haft en livlig diskussion med sköterskorna om ett bäcken, de vill för min egen skull att jag ska komma upp så mycket som möjligt och röra på mig för att inte mina muskler ska förtvina helt.

Sjukdomen, skadan och dödsfall!

Detta gällde även fiske i Mörrumsån där det fanns lite större fiskar att fåna, som t.ex. Lax-/havsöring. Man blev själv väldigt fångad på kroken. Dyrt fiske och allt man hade i fiskesaker var för litet för att fånga fiskar på ca 5-25 Kg, då behövdes det riktiga saker vilket innebar nya spön, rullar och linor. I början var man en total främling för de ”gamla” i gänget som fiskade där. De visade ju inte de bra fiskeställena för vem som helst, nej de behöll de för sig själva.

Efter ett års fiske med dom ”gamle” så kom man in i gänget, och vem ville inte dela med sig nu. Fast så går det väl till överallt tror jag. Nu när man väl hade det bra så skulle man råka ut för en arbetsskada också. Blev klämd mellan en hissdörr och en vägg som tog väldigt illa. Jag bröt axeln, handleden, båtbenet i handen samt tummen i sig. Jag fick gå gipsad i ca 4 mån och därefter var jag sjukskriven en längre tid.

Där har hänt mycket i mitt liv. Det var väl ok till arbetsskadan sen tog det en enorm vändning pga. min värk i axel och arm så fick lägga av med allt som jag hade intresse av. Fiske, bilar, rally och andra hobbys.

Jag togs in på ett sjukhus för medicinsk rehabilitering för att försöka komma tillbaka till ett normalt liv vilket visade sig svårare sagt än gjort. Jag var där ca 4-5 månader och det tog hårt på psyket samtidigt som läkarna kom på att jag rökte 40-50 cigaretter per dag och de var då inne på kol i mina lungor. Efter att ha gjort en spirometri så fick jag det bekräftat av lungläkarna att jag hade kol.

Inte nog med detta så fick min mor en massiv hjärtattack och dog i hemmet. Min far orkade inte så länge så fick ta hand om honom samtidigt som han också utvecklade kol på äldre dagar. Sen blev det min brors tur att få samma diagnos som oss andra och vi var storrökare alla 3. Man får en klump i bröstet när man tänker på en sådan bagatell som lite hosta. Jojo den ville inte sluta man bara hostade och hostade och läkarna och astmasjuksystrarna sa till en hur dålig man var. Men inte fan lyssnade man på dem, det var ju upp till mig om jag ville röka eller inte.

Till sist gick min far bort men det var väl mest av sin ålder på 87 år. Nu blev min bror så pass dålig att han åkte fram och tillbaka till sjukhuset. Efter många ställen kom han in på ett tillfälligt boende(vårdhem) och tillsist blev det fast boende på Allögården med 2 rum och kök och ständig tillsyn.

Nu är ni väl trötta på mitt tjatande om familj och leverne. Så nu kommer vi väl in på personen i fråga.

Jo nu är det min tur i följetongen. Nu tänker man på hur det var när man hämtade farsan eller brorsan och dom inte orkade gå mer än 2-3 meter för att behöva vila och hämta andan. Nu började jag bli sämre och sämre i mina lungor. Samt att jag fick benskörhet pga. Kortisonet jag fick som skulle hjälpa min andning.

Nej nu var det dags att sluta röka, bättre sent än aldrig. Nja, vet inte om det stämmer in på alla men för mig var det lite för sent. Blev nu psykiskt- och allmänt sjuk, om man blev det minsta lilla förkyld så fick man börja ta penicillin och kortison i tid och otid. Jag for även fram och tillbaka till vårdcentralen här i Kristianstad.

Men där har verkligen läkarna hjälpt mig. Man får panik när man inte får luft, detta fick jag hjälp med på vårdcentralen av en mycket bra läkare. Bara detta fick mig att bemästra sjukdomen lite så när jag fick anfall klarade jag dessa lite bättre. Allt annat i kroppen fungerade ju men sjukdomen var fortlöpande och det var inte mycket man kunde göra åt det. Man måste ha ett bra humör även om man inte är sjuk DET HJÄLPER TRO MIG! Sura gubbar och kärringar finns det alltid så bli inte en sådan utan försök hålla humöret uppe.

Nu efter en längre tid som jag varit bra kom den smygande igen, genom förkylningar och infektioner i lungorna började nu läkarna misstänka mer fel på mina lungor och fler undersökningar började.

Sportfiske

Min äldste son och jag flyttade till Näsby där mitt X bodde med den yngre sonen så mina söner växte upp tillsammans i alla fall.

En kväll satt vi där hemma när en kompis kom och frågade om vi inte vill med ut och fiska, sagt och gjort. Det blev ett av mina större intressen och jag blev väldigt biten av sportfiske. Nu blev man väldigt upptagen med att fiska. Nu behövdes det spön, rullar, drag och ännu fler spön m.m.

Efter ett tag utökades intresset till att gälla även havsfiske och regnbågsfiske i olika sjöar.

Macken i Vinslöv

Sen så kom det som vanligt på den tiden att man skulle flytta isär, sagt och gjort. Lämnade en trygg familj för ett evigt festande efter flyttningen till mina föräldrar i Kristianstad.

Efter ett tag träffade jag en ny kvinna som även hon blir med barn och vi fick 2 söner. Jag började köra rally på fritiden och meckade även med mer bilar.

Såg en annons i tidningen att där var en Gulfmack till salu i Vinslöv. Köpte macken och det blev ännu mer lackande och slipande på bilar samt mer bromsjobb där det fanns asbest i bromsklossarna som man fick i sig på köpet i samband med rökningen som inte var alls bra för lungorna. Arbetade på macken i ca 6 år sen orkade inte kroppen mer, började redan då känna att orken tog slut snabbt.

Fick  sälja macken eftersom kroppen inte orkade längre och jag var trött nästan jämt. Hade vid denna tid inte hört talas om Kol och att man kunde bli så trött av denna sjukdom. Kollade hjärtat istället som man gjorde på den tiden. Vad man kan säga är att sjukvården inte var riktigt insatt i detta med Kol. Det var standard kontroller som gällde och man gick igenom allt men varningssignaler för Kol fanns inte med. Svaret var att det rosslade i lungorna.

Efter att jag sålt macken började jag på Novia i Kristianstad och fick ett bra jobb där. Nu blev det Vinnö som bostadsort. Var vid denna tid även med om att starta upp C4 Lions(Amerikans fotboll) här i Kristianstad.

Så nu är man tillbaka på ruta ett!

Min äldste son och jag flyttade till Näsby där bodde mitt X med den yngre sonen så mina söner växte upp tillsammans i alla fall.

En kväll satt vi där hemma när en kompis kom och frågade om vi inte vill med ut och fiska. Sagt och gjort. Det blev ett av mina större intressen och jag blev väldigt biten  av sportfiske. Nu blev man väldigt upptagen med att fiska. Nu behövdes det spön, rullar, drag och nya spön m.m.

Efter ett tag utökades intresset  till att gälla även havsfiske och regnbågsfiske i olika sjöar.

Uppdateringar

Hej, jag provar ett nytt projekt för att pratat med folk och sprida min tankar och funderingar.
Uppdateringar följer snart om mina öden och äventyr.

Kol är inte cool.  Tomas född 53 har i dag öppnat en bloggsida, så min läsare.

Läs detta och begrunda ett öde eller sjukdom som ni ej vill råka ut för.

Jag kan ej ju alltid börja från mina tidigare år innan min sjukdom försämrade mina lungor. Jag är född i Landskrona och är 58 år i dag. Min far jobbade på sockerbolaget i Landskrona som tidtagare. Hade en bra barndom vad jag kan komma i håg och i mina ögon var den okej. Han sökte ett nytt jobb som tidtagare i Ystad och vi flyttade dit och det kan ha varit i börja på 60-talet.

Fabriken hette Bongs och var väldigt känd för sin köttsoppa. Han var där några år sen flyttade företaget till Halmstad och efter ytterligare några år så flyttade företaget åter till Ystad och vi följde med.

På 80-talet flyttade företaget till Kristianstad och här i Kristianstad jobbade min far till han blev pensionär.

Jag höll på att glömma att jag hade en  bror som var fem år äldre än mig och han blev yrkesmilitär. ( Så slapp man av med honom). Vi var som hund och katt när vi växte upp och slogs och bråkade om småsaker.

Som ni förstår  kära läsare flyttade familjen väldigt ofta i början av mitt liv.
Så född i Landskrona sen kom flyttningarna Landskrona - Ystad -Halmstad -Ystad -Halmstad-Vinslöv och till sist till Kristianstad där jag bor än.


Nu hade flickvännen blivit med barn så efter lumpen blev det till att bygga hus till familjen och det blev inte bara ett barn utan ytterligare ett barn. Sen kan man lite skämtsamt fråga sig om huset var litet och jag inte hade något att göra att det blev två barn i så snabb följd./He He

Fick jobb som tryckare  på Duni-Bila där jag kom i kontakt med lösningsmedel dagligen som t.ex tinner. isopropylalkohal  samt T-röd samt fler tunga lösningsmedel som redan fanns i färgen.

Jag fick sen ett  erbjudande om  att börja jobba på Pilkington i Halmstad  Det var ett bra jobb och väl betalt. Var på den tiden fullt frisk. Efter att ha börjat där började man inandas olika pulver som användes för att glasen skulle fastan i varandra. Samtidigt  var där en vän som undrade om jag inte ville ha ett extrajobb som billackerare och där ingick även att slipa bilarna innan de skulle lackas. Jag skulle lacka, samt lära mig att byta bromsar. Ja det var ju ok alla behöver vi pengar.